Inget blir som man tänkt sig, här i livet. Det insåg jag egentligen första gången ordentligt, redan på gymnasiet. Jag och en kompis bestämde oss för att vi ville åka till USA för att vara Aupairer, efter jag skulle tagit studenten 2010, det var året 2006 vi började planera de. Men när 2009 kom, året innan jag skulle ta studenten gled jag och min kompis isär och vårt beslut och vår dröm om att åka till USA, la jag på hyllan. Jag insåg att det som vi planerat skulle inte vara likadant utan henne, jag skulle behöva smälta den där resan som jag förväntat mig att vi skulle göra tillsammans. Därför sköt jag USA längre och längre bort från mig, jag funderade ut andra mål och andra resor jag skulle vilja göra istället.
Jag lär mig gång på gång, år efter år att det man tror eller försöker planera blir aldrig som man tänkt sig och så har det varit väldigt mycket på sistone, inget blir som jag tänkt mig. Hur mycket jag vill kunna planera nästa år, nästa månad, eller nästa vecka har jag lärt mig att jag oftast har för höga förväntningar så jag blir för besviken. Så det bästa är ändå att leva nu, en dag i taget, fånga dagen. Carpe diem.
Därför var det ingen tvivel igår när jag fick frågan, om jag ville upp i Burj Khalifa, världens högsta byggnad som ligger i Dubai. Jag sa självklart JA, till en hiss upp i luften på 452 meter, 124 våningen. Det var helt klart värt det och en av den häftigaste vyerna jag sett.
Burj Khalifa Dubai, Oktober 2013.
